Andlig utveckling: En självcentrerad andlighet?

Jag minns att jag för några år sedan stod i kassan på en livsmedelsbutik när de få varor jag hade köpt summerade till 6,66 dollar. Kassörskan lade märke till de olycksbådande siffrorna och drog efter andan. När jag frågade henne vad hon tyckte om det beloppet svarade hon: ”Jag vet inte vad det betyder, men jag vet att det är riktigt illa!”

Genom århundradena har kristna ibland förväxlat farliga läror med triviala vidskepelser. När vi skyddar oss mot farliga läror tenderar vi att ”silas en mygga och svälja en kamel”. Djävulen bryr sig egentligen inte om vilken extrem som distraherar oss – bara han kan få dig bort från sanningens huvudspår.

Detta är vad jag har sett med det aktuella fenomenet som kallas andlig formation. För tjugo år sedan skulle många av oss inte ha höjt ett ögonbryn åt detta begrepp, men idag pågår en livlig diskussion om hur denna filosofi och praxis infiltrerar våra församlingar och leder många på avvägar. Om du bad människor att beskriva det mer specifikt skulle många kanske säga: ”Jag vet inte exakt vad det är, men jag vet att det är riktigt dåligt!”

Låt mig säga det direkt: Jag har problem med flera andliga formationsmetoder, särskilt de som har sina rötter i östlig mystik och leder människor att söka sanningen inom sig själva, snarare än att fokusera på Bibeln som vår vägledning. Många luras att utöva östliga former av meditation där man ”tömmer sig själv”, vilket i slutändan kan göra det möjligt för djävulen att påverka sinnet. Dessa så kallade andliga metoder är obibliska och farliga.

Wikipedias definition av andlig utveckling lyder: ”Hela människans tillväxt och utveckling genom ett medvetet fokus på sitt andliga och inre liv, interaktioner med andra i vardagen och andliga övningar (bön, studier av Skriften, fasta, enkelhet, ensamhet, bikt, tillbedjan etc.).” [1]

På ytan låter det mesta av detta ganska bra. Vi bör alla sträva efter att växa andligt och interagera med andra. Jag tror fast på bön, bibelläsning och fasta. Men det finns en växande betoning bland många grupper på att öka fokuset på det ”inre livet”, vilket jag tror i slutändan kommer att leda dig på avvägar. Bibeln har inget gott att säga om människans hjärta. ”Hjärtat är mer bedrägligt än allt annat och hopplöst fördärvat; vem kan förstå det?” (Jeremia 17:9).

Vissa har sagt till mig: ”Men Bibeln talar ju om meditation.” Det stämmer. Men när man studerar alla bibelställen upptäcker man att det inte finns någon uppmaning att söka sanningen i sitt hjärta. Istället ser man en betoning på att meditera över Guds lag (Psaltaren 1:2), över Guds gärningar (Psaltaren 77:12) och över det som är sant, ädelt, rättfärdigt, rent, älskvärt och lovvärt (Filipperbrevet 4:8). När vi söker någon form av emotionell eller till och med sensuell (det vill säga en fokusering på våra sinnen) upplevelse med Gud för att ”känna” Hans närvaro som ett sätt att bekräfta sanningen, börjar vi gå en väg som så småningom leder oss bort från Gud. Vi utsätter oss till och med för risk när vi låter en annan människa ”leda” vår meditation. Detta är inte det exempel som Jesus gav oss.

Jag är fast övertygad om att vi behöver meditera över Guds ord och över hans majestätiska skapelseverk. Jag tror att det finns tillfällen då vi bör söka gudfruktig rådgivning från andra mogna kristna. Men vi bör inte överreagera av rädsla och sluta be för att vi kanske gör det på fel sätt! Låt oss ha en förnuftig inställning till bibliska metoder och koncentrera oss på dem som hjälper oss att växa i Herren. Jämför alltid dessa aktiviteter med Guds fasta ord.

\n