Uppfyller påvens budskap profetian?

februari 28, 2014 By Amazing Facts

Vid det här laget antar jag att många kristna har sett den överraskande videon som spridits som en löpeld, där påven Franciskus nyligen uppmanade till enighet med protestanterna. Videon visades vid en konferens för karismatiska ledare som Kenneth Copeland anordnade i januari.

Du kan se budskapet i videon nedan, varvat med mina kommentarer. (Se till att titta på reaktionen i slutet.)

Påvar har alltid infogat sådana budskap i sina påvliga brev eller som flyktiga hänvisningar i något officiellt tal. Detta specifika budskap var dock så hemtrevligt och personligt att det överraskade alla. För inte många månader sedan skrev jag: ”Världen har nu den första påven med förmågan att förena den katolska och protestantiska världen – till och med pressen kallar honom ’folkets påve’!” Jag tror att detta budskap om enighet talar för den uppfattningen.

Det finns många troliga skäl till hans uppriktiga vädjan till protestanterna. Och jag förväntar mig att vissa är lika mycket religiösa som politiska. Under de senaste åren har den katolska kyrkan skakats av dålig press – en finansskandal, berg av rättstvister för att försvara präster som har utnyttjat barn, ett mystiskt mord i Vatikanen och en frisk påves avgång utan motstycke.

Lägg nu ihop dessa saker med det faktum att islam och sekularism/ateism sprider sig över Europa – och många katolska kyrkor är praktiskt taget tomma på söndagar. Samtidigt växer de karismatiska kyrkorna i Europa, Latinamerika, Afrika, Australien och Asien. Och naturligtvis kommer riktlinjerna och finansieringen för de flesta av dessa kyrkor från Nordamerika.

Är det då konstigt att påven vänder sig till karismatiska ledare i Amerika? Den katolska kyrkan kan verkligen läsa tecknen på väggen. De vet att om de ska överleva i detta nya årtusende behöver de en allians med andra kristna samfund.

Men oavsett orsaken, tro inte att dessa uppmaningar till enhet innebär att den romerska kyrkan är redo att ge upp det hon anser vara sin rättmätiga auktoritet. I påvens budskap säger han att han anser sig vara som Josef i Gamla testamentet, misshandlad av och separerad från sina bröder. Kom ihåg att det är Josefs bröder, som kommer till honom och ber om bröd, som böjer sig inför honom och flyttar dit han befann sig i Egypten.

Nästan lika viktigt som påvens budskap är inledningen som hans vän och sändebud, den anglikanske biskopen Tony Palmer, höll. Ni kommer att höra honom förklara minst tre gånger i sina inledande kommentarer: ”Protesten är över”, och han talar förstås om den protestantiska reformationen. Han var till och med så djärv att han tillade: ”Kanske är vi alla katoliker nu.”

Vi bör inte heller missa det entusiastiska gensvaret på påvens budskap från dessa ledare, inklusive ett videomeddelande med välsignelser till påven.

Finns det då något profetiskt i detta budskap? Låt oss inte dra förhastade slutsatser – men jag vågar påstå att det verkligen stämmer överens med utvecklingen av det andra vilddjuret i Uppenbarelseboken 13, protestanterna i Nordamerika, som skapar en avbild av det första vilddjuret, romersk-katolikerna i Europa.

I sin bok Christian Service kommenterar författaren E.G. White:

”När protestantismen sträcker ut sin hand över klyftan för att ta den romerska maktens hand, när den sträcker sig över avgrunden för att skaka hand med spiritualismen (den karismatiska rörelsen?) … då kan vi veta att tiden är kommen för Satans underbara verk och att slutet är nära” (s. 160, 161).

Men kom ihåg att vi som bibeltroende kristna inte behöver vara rädda. Guds ord har sagt oss att dessa saker måste ske.

För mer information om detta viktiga ämne uppmanar jag er också att titta på vår senaste dokumentär, Uppenbarelseboken: Bruden, vilddjuret och Babylon.

Besök denna länk för att lära dig mer: revelationmystery.com.

Och en sak till, ta en titt på detta insiktsfulla uttalande i den bästsäljande boken om reformationen, The Great Controversy:

”Katolicismen betraktas nu av protestanterna med betydligt större välvilja än tidigare. I de länder där katolicismen inte är på frammarsch, och där påvismens anhängare intar en försonlig hållning för att vinna inflytande, finns det en växande likgiltighet när det gäller de läror som skiljer de reformerade kyrkorna från den påvliga hierarkin; åsikten vinner mark att vi trots allt inte skiljer oss så mycket åt i viktiga frågor som man har antagit, och att en liten eftergift från vår sida kommer att leda till en bättre förståelse med Rom. Det fanns en tid då protestanterna satte stort värde på den samvetsfrihet som hade köpts så dyrt. De lärde sina barn att avsky påvedömet och ansåg att det vore illojalt mot Gud att söka harmoni med Rom. Men hur mycket skiljer sig inte de åsikter som uttrycks nu! (s. 563).

Kanske är det så här det ser ut när profetior uppfylls.

Doug Batchelor

Studiematerial