Att flyga på känsla

av Doug Batchelor

För några år sedan höll jag en evangelisationsserie i Anderson, Kalifornien. Under den tiden blev jag, John Lomacang, min sångande evangelist, och hans fru Angie inbjudna att åka till Crescent City och tala inför en serie möten som vi skulle starta där.

Problemet var att Anderson och Crescent City ligger 235 mil från varandra, med en krokig tvåfilig väg mellan dem. Jag kunde inte köra dit på morgonen och komma tillbaka samma kväll i tid för att fortsätta våra möten i Anderson.

Eftersom jag är pilot verkade den bästa lösningen vara att flyga. Så jag hyrde ett flygplan i Redding, och tidigt nästa morgon anlände John, Angie och jag till flygplatsen. Jag ringde till Crescent City för att försäkra mig om att flygplatsen var öppen och fri från hinder. Det var den, så vi lyfte.

Jag borde kanske förklara att John och Angie hade en enorm flygrädsla, särskilt John. Han var till och med rädd för att flyga i en 747, för att inte tala om ett enmotorigt flygplan! Jag övertygade dem dock om att de inte hade något att oroa sig för, och med viss motvilja klättrade de in i planet.

Under flygturen gjorde jag allt jag kunde för att lugna dem. Det var trots allt en vacker dag och en lugn flygning. Men när vi närmade oss kusten där Crescent City skulle ligga upptäckte jag att dimman hade rullat in från havet, och jag kunde inte se flygplatsen. Faktum var att hela staden hade försvunnit under ett täcke av fluffigt vitt. Allt vi såg var hundratals mil av berg. Sedan upptäckte jag till min förfäran att radioutrustningen på Crescent Citys flygplats inte fungerade.

Jag bör tillägga att området mellan Redding och Crescent City är den största orörda vildmarken som fortfarande finns kvar i Kalifornien. I hundratals kvadratkilometer i alla riktningar finns det inget annat än skog och berg.

Jag visste att Crescent City låg vid mynningen av en flod, så jag flög upp och ner längs kusten och följde dimlinjen i jakt på en flod. Men jag flög runt i cirklar så länge i försök att bestämma mig för vad jag skulle göra att jag tappade bort var jag befann mig. Till slut hittade jag en flod och tänkte att om jag kunde flyga under detta dimtak skulle jag kunna hitta Crescent City och flygplatsen. Att ta sig ut skulle inte vara något problem. Jag skulle bara flyga rakt upp, och efter några hundra fot av vitt skulle vi bryta igenom till det öppna blå.

Jag försökte verka glad och obekymrad när jag sänkte planet under dimtaket och började följa floden med berg på båda sidor. Det var som att flyga genom en tunnel.

Vi flög vidare och följde floden tills vi kom till där Crescent City skulle ligga, men istället fanns det ett hav under oss. Floden hade förvandlats till Stilla havet! Vi var på väg till Japan. Hur gärna jag än hade velat se Japan visste jag att jag inte hade tillräckligt med bränsle, och dessutom skulle jag göra något annat den morgonen!

Jag undrade hur John och Angie reagerade på dessa ändrade planer, så jag tittade bakåt och såg att Angie sov lugnt. Jag sa till John: ”Jag är glad att se att din fru kan slappna av och sova.”

Han svarade snabbt: ”Hon är inte avslappnad. Hon har svimmat!”

Vid det här laget visste jag inte var bergen var. Jag tänkte att det var bäst att bara flyga rakt upp och bryta igenom dimman och styra tillbaka mot kusten. Jag hade inte instrumentbehörighet, men för att få flygcertifikat måste man ha viss utbildning i att flyga med hjälp av instrument.

När man flyger in i dimma förlorar man all orienteringsförmåga, eftersom man inte ser något som kan användas för att bedöma flygställningen. Jag har faktiskt hört berättelser om piloter som flög in i ett moln och när de kom ut på andra sidan flög de helt upp och ner! När man flyger i 120 miles i timmen i ett moln är det svårt för kroppen att bedöma vinkeln man flyger i.

När vi flög genom molnen trodde jag att vi flög rakt uppåt och horisontellt, men när jag tittade på instrumenten visade de att jag var på väg nedåt och svängde. Jag tittade på John. Han såg inte mer orolig ut än vanligt, och det kändes inte som att vi var på väg nedåt och svängde. Jag måste erkänna att det var lite svårt att fatta beslutet att följa mina instrument istället för mina känslor. Allt i min kropp sa mig att vi flög uppåt och rakt fram, men mina instrument visade att vi flög nedåt och svängde. Jag var tvungen att välja mellan att följa mina instrument eller mina känslor.

En sak jag lärde mig under min flygutbildning var att inte gå på känslan. ”Lita på instrumenten”, sa instruktören om och om igen. Så, utan att bry mig om vad jag kände, började jag svänga planet för att få instrumenten i horisontellt läge. Sedan drog jag tillbaka spaken och ökade effekten så att instrumenten visade att vi steg och flög horisontellt.

Nu tittade John och Angie, som hade hämtat sig, på mig och undrade vad jag höll på med. ”Varför flyger du rakt uppåt?”, frågade John. Jag förklarade för dem att jag var tvungen att följa mina instrument. Och det var tur att jag gjorde det, för efter några minuter till av att kämpa mot mina känslor och följa instrumentpanelen bröt vi igenom dimman ut i den blå himlen, och jag upptäckte att instrumenten hade rätt. Jag märkte också en rad branta berg precis till vänster där jag hade svängt! Om jag inte hade följt mina instrument skulle vi säkert ha kraschat in i ett berg eller havet.

Så är det också i det kristna livet. Bibeln är den enda säkra vägledningen att följa. Vi kan inte lita på våra känslor. Det är aldrig säkert att fatta andliga beslut som endast baseras på hur man känner sig. Känslor kan styras av en rad variabler – vad man har ätit, hur man mår eller hur vädret är. Alla dessa saker kan förändras, men Guds ord är som en klippa. Det är ett fast ankare som aldrig rör sig eller förändras.

Våra beslut måste baseras på vad Ordet säger, inte på vad alla omkring oss säger. Inte ens de normer och traditioner inom kyrkan som har varit accepterade i många år är en pålitlig vägledning. Bibeln säger att många saker är högt skattade av människor men är en styggelse för Gud (se Lukas 16:15). Om du följer dina känslor och om du följer massan kommer du att gå under. Det är inte ens säkert att följa en religiös massa. Kom ihåg att det var en religiös massa som korsfäste Jesus.

En fråga som jag ofta hör från nya kristna är hur man ska veta vems tolkning av Bibeln man ska följa. Varje kyrka lär ut något lite annorlunda.

Jag tror uppriktigt att den största kampen vi står inför när det gäller att förstå Guds ord helt enkelt är att vara villig att göra vad det säger. Om vi ärligt och uppriktigt vill göra vad Gud säger, då är det Guds ansvar att hjälpa oss att veta vad Han vill. Vi behöver inte bara en vilja att göra Guds vilja; Jesus säger att vi också måste vara villiga att söka, att känna Hans vilja, att fråga, att knacka. Och vi ska inte knacka bara en eller två gånger. Ibland måste vi knacka tills våra knogar är domnade!

Bibeln säger: ”Ni skall söka mig och finna mig, när ni söker mig av hela ert hjärta” (Jeremia 29:13). Det är förmodligen det viktigaste budet i det kristna livet!

Vissa kanske säger: ”Men jag har fortfarande svårt att förstå Bibeln.”

Hemligheten med att höra och förstå Guds röst är att vara engagerad och lyssna. Du förstår, när en person är en pånyttfödd kristen, när han har blivit renad, då kommer han att höra Guds röst. Han kanske inte förstår först, men ju mer han lyssnar, desto mer kommer han att förstå.

Det är som med ett spädbarn. Föräldrarna lutar sig över spjälsängen och pratar med sitt barn och säger saker som: ”Mamma och pappa älskar dig.” ”Är du hungrig?” Barnet förstår först inte vad föräldrarna säger, men det vet att de älskar det. Ju mer det lyssnar och ju mer det växer, desto mer förstår det. Som nyfödda kristna kanske vi inte förstår allt i Guds ord, men vi förstår grunderna, och ju mer vi lyssnar, desto mer förstår vi.

När jag läste Bibeln som jag hittade i en grotta var det mycket jag inte förstod. Men efter att ha läst evangelierna förstod jag att Gud älskade mig. Jag förstod att jag var en stor syndare och att Han var en stor Frälsare. Och det var en bra utgångspunkt. Därifrån, när jag fortsatte att läsa, förstod jag Hans röst bättre, och jag kunde förstå Hans vilja bättre.

Ibland har vi svårt att förstå vad Gud säger eftersom vi inte är villiga att lyssna till Hans röst. En ung kvinna deltog i en serie möten som jag ledde i Covelo, Kalifornien. Kväll efter kväll kunde jag se hennes ögon lysa upp, och hon satt på kanten av sin stol. Hon verkade ta emot Guds ord med entusiasm. Men ungefär tre fjärdedelar in i mötena märkte jag en plötslig förändring. Hon lutade sig tillbaka i stolen med armarna i kors och rynkade ögonbrynen. Jag visste att något var fel.

Så jag gick för att besöka henne. När jag frågade hur hon tyckte om mötena, sa hon: ”De första veckorna var det fantastiskt. Jag kunde höra Herren tala till mig. Jag öppnade Bibeln och kunde förstå vad Gud sa, men sedan tog du upp ett ämne som jag helt enkelt inte uppskattade.”

När vi pratade upptäckte jag att Guds ord stred mot en vana i hennes liv som hon visste att hon behövde ändra på, men som hon inte hade någon avsikt att ändra på. Så hon satte stopp för det. Hon sa till mig att det verkade som om hon nu inte fick ut något av mötena, och när hon läste Bibeln såg det bara ut som svart bläck på vitt papper.

Jag sa: ”Kan det vara så att Gud inte talar till dig eftersom du inte lyssnar på honom?”

Att vara kristen är en serie av steg framåt. Så länge vi är villiga att lyssna är Gud villig att tala. Bibeln säger att om vi vänder bort vårt öra från att höra lagen, då blir till och med våra böner en styggelse! (se Ordspråksboken 28:9). Om vi slutar lyssna på Gud, slutar han tala till oss. Om det finns vissa områden i vårt liv där vi täpper för öronen och vänder bort huvudet, då kan Herren inte uppenbara nya saker och leda våra vägar.

\n