Kulturell kristendom: Richard Dawkins, ateism och moral

april 15, 2024 By Richard Young

Föreställ dig en ateist och en kristen som diskuterar Guds existens. Efter de vanliga argumenten om den första orsaken och designen glider samtalet över på moral. Den kristne hävdar att moralen härstammar från Gud, som gav mänskligheten sin morallag, de tio budorden. Ateisten säger att moralen inte kom uppifrån, inte från Gud, utan var kulturell och social – en ren mänsklig skapelse. Dessutom, insisterar han, har en kultur inte rätt att döma en annan kulturs moral.

”Min herre”, svarar den kristne, ”vissa kulturer lär dig att älska dina medmänniskor, andra att äta upp dem. Vilket föredrar du?”

En söt historia, men den pekar på något viktigt när det gäller hur människor, oavsett vad de tror på, försöker leva sina liv och uppfostra sina familjer. Och den passar perfekt in i den senaste uppståndelsen när Richard Dawkins, världens mest kända ateistiska apologet, hävdade att han var en ”kulturell kristen”.

Dawkins som påstår sig vara kristen – av något slag?

Vad är det frågan om?

De nya ateisterna

De var kända som ”Apokalypsens fyra ryttare”, eller mindre dramatiskt som ”de nya ateisterna”: Christopher Hitchens, Daniel Dennett, Sam Harris och, den mest kände, Richard Dawkins, som alla blev kända efter 9/11-attackerna. De vägrade att göra skillnad mellan till exempel kristna som matar hemlösa på Indiens gator och muslimska fanatiker som kraschade flygplan in i byggnader, och skrev böcker, artiklar och blogginlägg där de kritiserade alla religioner och alla troende, oavsett deras tro eller handlingar.

Av de fyra blev Richard Dawkins, 83, en brittisk biolog och produktiv författare (böcker som The Selfish Gene, Unweaving the Rainbow och andra), mest känd, särskilt med sin bästsäljande volym från 2006, The God Delusion, där han förklarade: ”Jag attackerar inte någon särskild version av Gud eller gudar. Jag angriper Gud, alla gudar, allt övernaturligt, var och när de än har uppfunnits eller kommer att uppfinnas^.”1

Och: ”Jag har funnit det vara en rolig strategi, när jag blir tillfrågad om jag är ateist, att påpeka att frågeställaren också är ateist när man beaktar Zeus, Apollo, Amon Ra, Mithras, Baal, Tor, Oden, Guldkalven och det flygande spaghettimonstret. Jag går bara en gud längre^.”2

Även om deras bombastiska retorik så småningom tappade kraft, även bland andra ateister, och de försvann ur rampljuset, har Dawkins fortsatt sin antireligiösa retorik och är fortfarande världens mest kända ateistiska apologet.

Den kulturella kristne

Det var därför han väckte uppståndelse i en påskintervju när han, i ett samtal om England, sa: ”Jag anser verkligen att vi kulturellt sett är ett kristet land. Jag kallar mig själv en kulturell kristen. … Jag är inte troende, men det finns en skillnad mellan att vara en troende kristen och en kulturell kristen. … Jag älskar psalmer och julsånger och jag känner mig på sätt och vis hemma i den kristna etiken, och jag anser att vi är ett kristet land i den meningen.”

En ”kulturell kristen”?

Vissa tycker att idén är absurd. Ordet ”kristen” betyder ”Kristuslik”, och vilken kultur är lik Kristus? Vad kan det då innebära att vara en ”kulturell kristen”? Att älska psalmer och julsånger gör dig inte mer kristen än att tycka om matzohbollsoppa och potatisplättar gör dig judisk.

Mest avslöjande var dock hans uttalande om att han kände sig hemma i den kristna ”andan”, som inkluderar dess moral. Han gjorde detta uttalande medan han förklarade sitt obehag inför islam och hur det yttrar sig. Med andra ord säger han att han gillar kristen moral även om han inte gillar kristen lära.

Ateister som åker snålskjuts?

Allt detta leder till frågan om varifrån ateister får sin moraliska kompass. Man behöver inte tro på Gud för att vara moralisk eller god (åtminstone enligt världens definition av ”god”). Poängen är snarare att ateister inte har någon säker källa till absolut moral – eller till att definiera vad som är gott.

Jean-Paul Sartre, kanske förra århundradets mest kända ateist, skrev att ateisten ”tycker att det är mycket bekymmersamt att Gud inte existerar, eftersom alla möjligheter att finna värden i en idéernas himmel försvinner tillsammans med Honom; det kan inte längre finnas något a priori-gott eftersom det inte finns något oändligt och fullkomligt medvetande som kan tänka det^.”3

Till exempel är idén om en medfödd mänsklig frihet att göra eller inte göra moraliska val central för kristendomen; hur skulle annars Gud kunna döma rättvist, än mindre fördöma, någon, som Bibeln säger att Han kommer att göra? Det skulle Han inte kunna.

Evolutionsbiologen William Provine sa: ”Om ingen Gud existerar, finns det inga yttersta grundvalar för etik, ingen yttersta mening med livet, och den fria viljan är bara en mänsklig myt^.”4

Om ingen Gud existerar, finns det inga ultimata grunder för etik.

Det är därför Dawkins, utifrån sin ateistiska, mekanistiska världsbild, inklusive den om det mänskliga nervsystemet, anser att idén om moraliskt fritt val är meningslös. Han har till och med sagt att människor inte har mer fritt val än en bil.

Men det har lett honom till ett problem.

”När en ung man pressade honom på frågan efter en offentlig föreläsning medgav Dawkins dock att han inte lever som han lär. Han betraktar inte själva idén om ansvar som nonsens. Han håller människor ansvariga för sina handlingar: ’Jag klandrar människor, jag ger människor äran. ’Men ser du inte det som en inkonsekvens i dina åsikter?’ frågade den unge mannen. Dawkins svarade: ’Jo, på sätt och vis. Men det är en inkonsekvens som vi på sätt och vis måste leva med, annars skulle livet vara outhärdligt^.’”5

Det vill säga, han måste hämta inspiration från något annat, som kristendomen och den mänskliga moraliska frihet den lär ut; annars skulle livet, enligt hans egna ord, vara outhärdligt.

Vissa ateister är öppna med varifrån de hämtar sin moral, såsom den avlidne hårdföre darwinisten Richard Rorty, som medgav att begreppet mänskliga rättigheter har sitt ursprung i ”religiösa påståenden om att människor är skapade till Guds avbild.” Rorty skriver också: ”Detta judiska och kristna inslag i vår tradition åberopas tacksamt av fripassagerande ateister som jag själv.”

Med andra ord kunde ingenting i hans ateism eller darwinism ge honom detta begrepp om moral; han var tvungen att stjäla det från Bibeln, en bok som han annars inte trodde på.⁶

Oavsett om han erkänner det eller inte, gör Dawkins samma snyltande: Han tar från en religion som han inte alls accepterar men behöver för att kunna ge sitt liv en mening. Trots sitt uppenbara förakt för kristendomen har han ändå tagit till sig dess ”etos”.

Annars – vad då? Skulle han hellre leva i en kultur där man åt upp sina grannar istället för att älska dem? Knappast.

För att lära dig mer om hur Gud ser på rätt och fel, och hur vi kan känna skillnaden mellan dem, läs”Skrivet i sten”, som pekar oss mot grunden för all moral: Guds lag.

Fotnoter:

1. Dawkins, Richard. The God Delusion (Houghton Mifflin Company, New York; 2006) s. 36.

2. Ibid. s. 53

3. Sartre, Jean-Paul. Existentialism and Human Emotions (The Wisdom Library; New York; 1957). s. 22.

4. Ur en debatt mellan William B. Provine och Phillip E. Johnson vid Stanford University den 30 april 1994, med titeln ”Darwinism: Science or Naturalistic Philosophy?” www.cjas.org/~leng/provine.txt.

5. Pearcey, Nancy. Finding Truth: 5 Principles for Unmasking Atheism, Secularism, and Other God Substitutes (s. 158). David C Cook. Kindle Edition

6. Richard Rorty, ”Postmodernist Bourgeois Liberalism”, Journal of Philosophy 80, nr 10 (oktober 1983): 583–89.