Kan man, när man väl är frälst, någonsin förlora sin frälsning? Del 1

Det finns många exempel i Bibeln på människor som hade en frälsande relation till Gud och var fyllda av Anden, men som sedan vände sig bort … till exempel kung Saul och Judas. Jesus kommer aldrig att släppa taget om oss, men vi kan släppa taget om Honom. Den friheten har vi alltid.

Uppfattningen att man, när man väl är frälst, aldrig kan gå förlorad är obiblisk. Människor vänder sig ibland bort från Gud efter att ha följt honom en tid. Petrus uttrycker det så här: ”Men det har gått dem som det sanna ordspråket säger: ’En hund återvänder till sitt eget spyor’, och ’en sugga, som har tvättat sig, till sitt vältande i leran’” (2 Petrus 2:22).

I den andra ytterligheten tror vissa människor att man varje dag måste vandra i tvivel om sin relation till Herren. Men Bibeln är tydlig med att vi kan vandra i förvissning. Paulus skriver: ”Jag är övertygad om just detta, att han som har påbörjat ett gott verk i er kommer att fullborda det fram till Jesu Kristi dag” (Filipperbrevet 1:6). En annan vers lyder: ”Låt oss fästa blicken på Jesus, vår tros upphovsman och fullkomnare” (Hebreerbrevet 12:2).

Enligt Bibeln är uppfattningen att en person som en gång blivit frälst inte kan gå förlorad helt enkelt inte sann. En av de tydligaste verserna i Skriften lyder:

”När en rättfärdig vänder sig bort från sin rättfärdighet och begår orättfärdighet och handlar enligt alla de avskyvärda gärningar som den ogudaktige gör, skall han då leva? All den rättfärdighet som han har utövat skall inte komma i åtanke; på grund av den trolöshet som han har gjort sig skyldig till och den synd som han har begått, på grund av dem skall han dö” (Hesekiel 18:24).

Med andra ord kan en person som en gång var rättfärdig vända sig bort från Gud och gå förlorad. Om en person är frälst och inte kan förlora sin frälsning, varför skulle han då behöva ”hålla fast” och inte vackla enligt Hebreerbrevet 10:23? Jo, därför att Gud har gett människor valfrihet.