När man väl är frälst, kan man då någonsin förlora sin frälsning? Del 2

När vi reflekterar över de felaktiga aspekterna av läran ”en gång frälst, alltid frälst” bör vi komma ihåg att även om Jesus aldrig kommer att släppa taget om oss, så kan vi släppa taget om Honom. Faran med läran att man, när man väl är frälst, inte kan gå förlorad är att den tar ifrån oss vår fria vilja. Vi är alltid fria att välja att älska eller avvisa Herren. Gud tar inte ifrån oss vår frihet när vi väl har tagit emot honom. Lägg märke till detta exempel i aposteln Paulus skrifter:

”Vet ni inte att de som deltar i ett lopp alla springer, men att bara en får priset? Spring så att ni kan vinna det. Och alla som tävlar om priset lever återhållsamt i allt. De gör det för att vinna en förgänglig krona, men vi för en oförgänglig krona. Därför springer jag så här: inte osäkert. Så kämpar jag: inte som en som slår i luften. Men jag tuktar min kropp och underkastar den, för att inte jag själv, när jag har predikat för andra, ska bli diskvalificerad” (1 Korintierbrevet 9:24–27).

Paulus menade att han, trots att han var en av Jesu apostlar, kunde förlora sin frälsning. Det är därför Jesus sade: ”Inte alla som säger till mig: ’Herre, Herre’, ska komma in i himmelriket, utan den som gör min Faders vilja i himlen” (Matteus 7:21). Lägg märke till hur vissa reagerar: ”Många kommer att säga till mig på den dagen: ’Herre, Herre, har vi inte profeterat i ditt namn, drivit ut onda andar i ditt namn och gjort många under i ditt namn?’ Och då kommer jag att säga till dem: ’Jag har aldrig känt er; gå bort från mig, ni som utövar laglöshet!’ ” (v. 22–23).

De som kommer till Kristus och ansluter sig till församlingen fortsätter inte nödvändigtvis på vägen till himlen. Vissa som bekänner sig till Jesus och till och med utför stora gärningar i Kristi namn kommer att gå förlorade. Att göra ett bekännande, såsom ”Jag är frälst”, garanterar inte en äkta, levande relation med Jesus.